Det är en annorlunda tid vi går tillmötes nu veckorna innan det är dags för sommarledigheten. Då vi inte har körlektioner hela tiden blir det mycket egentid då vi förtillfället pluggar teori, men det blir även bra tillfälle för träning.

Idag såg dagen ut enligt följande, sovmorgon till 08:00, plugga teori och äta frukost, därefter till skolan och köra ett fyspass mellan 10:00-11:20, sedan lunch och mer körkortsteori fram till kl 14:20 då jag hade körpass till 16:00.

Då min fot är under rehabilitering blev det gymmet för ett pass på cykeln samt en hårdkörning på crosstrainern. Kändes skönt att köra på och foten reagerade bra, dock med ett rejält ankelskydd som stöd. Kommer fortsätta köra på med sådan konditionsträning tills jag kan springa på foten igen. Dessutom ska jag börja köra rena rehab övningar när smärtan har försvunnit helt.

Hur gick det då att köra lastbil? Jag är ingen bil intresserad person och kan inte påstå att jag är övertaggad på att köra lastbil. Men det gick över förväntan, tog dock ett tag att få in tekniken med att backa sick sack mellan konerna. Däremot är det en ganska häftig känsla att ratta ett sådant stort fordon, det är mängdträning som krävs för att känna att jag har full koll på läget.

Kvällen har ägnats åt teoristudier och det kommer fortsätta fram tills det blir dags att lägga sig.

/ Kadett Färm

Snabba och tvära kast som kadett. Tillbaka i skolbänken och dax för uppstarten av C-körkortsutbildningen. Ruskigt svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Dessutom ska det skrivas teori prov redan på torsdag, ska ärligt talat medge att jag inte har några större förhoppningar på att klara av teoriprovet, pluggar för fullt och hoppas såklart att klara av det, men jag kommer inte bli bestört om jag misslyckas, vi kommer få tillfälle att göra omprov. Det va ju ett tag sedan man läste körkortsteori, har spenderat kvällen med att göra teoriprov på datorn med blandade resultat. Imorgon ska jag köra lastbil för första gången någonsin, spännande värre, återstår att se om jag ens lyckas få pjäsen i rullning.

Besökte Försvarshälsan för att få rehab program för min fot, blev mer eller mindre utskälld för att jag belastat en skadad fot, även om jag förklarade min situation angående eximanierande övning. Gick där ifrån och letade upp sjuksytern som vi hade med oss på strapatsen, fick rehab program av henne, men samtidigt belastningsförbud på foten, enbart cykling, crosstrainern eller rodd. Det blir att besöka gymmet närmaste veckorna för konditionsträning.

Fortsätter kvällenmed ett par test på datorn.

Bilden visar min litteratur kommande tiden.

/ Kadett Färm

Dag 12
Uppställda i fyskläder i idrottshallen 07:45, kroppen kändes oerhört stel och sliten, tydligen helt naturligt då man låtit musklerna slappna av och blodtillförseln letat sig ut ordentligt i alla leder.
Våran stelhet skulle det rådas bot på omgående, en instruktör presenterade sig och vi skulle nu genomföra ett bodybalance pass,(yoga, thai chi). Det blev smärtsamt uppenbart om hur stel man va i kroppen, men stämningen va på topp och många goda skratt spred sig allt eftersom vi befann oss i allehanda obekväma positioner.
Efter avslutat fyspass va vi insuttna i lektionssalen för start av våran feedback. Undertiden vi gav varandra feedback skulle var och en besöka befälsrummet för feedback och utvärdering från Kurschefen. Dessutom skulle vi få reda på våran egen självskattning då vi under tre tillfällen under övningen fått skatta ens egen prestation och gruppmedlemmarnas. Denna skattning baserades på en fem siffrig skala och prestation, förtroende, kamratskap, ledarskap behandlades. Ett bra system för att se vart man själv står och vilken självinsikt man besitter.

Jag kan inte annat än att vara mycket nöjd med min utvärdering och feedback, både från kurschef samt från min grupp. Min självinsikt låg rätt och min egen kurva på själskattningen föll väl ut med hur min grupp hade kommit fram till. Jag fick även veta att befälslaget hade haft ögonen på mig lite extra angående min fot då de ganska snabbt hade insett att jag inte själv skulle kliva åt sidan pga min fot utan att det snarare skulle vara så att jag körde på till jag kollapsade. Min inställning och prestation lovordades.
Jag fick även reda på att jag hade haft 82% rätt på engelska provet som va avsett för blivande Överste Löjtnanter, med det resultatet hamnade jag på tredjeplats. Angående fysresultaten från första dagen, lyckades jag placera mig strax under mitten.
Under eftermiddagen gick vi igenom strapatsövningen i detalj och fick ta del av hela ordern och övningsupplägget. Väldigt intressant och något jag kommer titta tillbaka på framöver.

14:30 fick vi några avslutande ord från en uppenbart nöjd kurschef och han avslutade där och då strapatsen för SOU 13/14 med ett höger,vänster om. Strapatsen va nu över.

Jag kommer lägga upp bilder allt eftersom jag kommer över dem, det finns så mycket att berätta och jag vet redan nu att jag missat berätta massor, men jag återkommer med mer från strapatsen när det dyker upp fler bilder och kommer då berätta utifrån dem.
Bjuder på en bild från delar av den vackra natur som har omgivit oss.

 
/ Kadett Färm

Dag 11
Vaknade 06:15 och städade av mitt boende samt packade ihop mina prylar. Frukost i matsal och därefter utlåsning av våra vapen. Bussen kom och hämtade oss och vi va nu på väg till Enköping igen. På bussresan hem började vi jobba på feedback till våra kamrater. Precis som den feedback vi lämnade innan julledigheten skulle denna feedback överföras skriftligt samt muntligt.
Vård av utrustning och fordon stod nu på schemat, vi rasslade på bra och när klockan hade blivit 16:00 fick vi åka hem och spendera natten i våra egna boende.
Nästa tid att passa 07:45 idrottshallen uppställda för fys.

Jag och Kd Borup avnjöt troligtvis den godaste pizzan ever, tårögda och fnittriga som små skolbarn åt vi som galningar.
Jag sov som en stock den natten.

/ Kadett Färm

Dag 10
När klockan blev 06:00 fick jag order om förflyttning och jag följde efter fänriken en sträcka på 50 meter rakt in i skogen. Väl där fick jag lite vatten och inväntade ytterligare en kadett. Vi fick sedan order om att ta oss tillbaka till Villingsbergslägret på snabbaste möjligaste vis, vi fick en karta och kompass men där fanns även en markerad slinga att följa. Då vi inte fick byta om innan vi kördes iväg kvällen innan hade vi nu alla motoroverallen på oss och tur va nog det då jag gång på gång gick ner mig i träsk. Jag minns inte hur lång sträckan va med den sträckte sig över träsk och rejäla höjder. Vi stapplade iväg i urskogen och påbörjade våran snabbmarsch tillbaka till lägret. Jag hade nu varit vaken i 26 timmar, med enbart 1 1/2 timmes sömn dessförinnan. Med ett leende på läpparna kom vi allt närmre och känslan vad som väntade kändes oviss, jag vågade inte ens tro att det skulle kunna vara över. När vi hade 30 meter kvar såg vi Kurschefen och Fanjunkaren, vi stapplade fram till dem och Kaptenen sträckte fram handen och gratulerade till väl genomförd strapats och jag hade svårt att hålla tilllbaka alla känslor som rusade genom kroppen. Skakade hand med Fanjunkaren och minns att jag kramade om min kollega som gjort snabbmarschen med mig. En enorm lättnad infann sig och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. En kamp mot smärtan va nu över, jag hade lyckats med att ta mig igenom strapatsen mot alla odds. En efter en kom de andra kadetterna oxå i mål och snart va vi alla samlade på en gräsplätt och inväntade grillade hamburgare som våran adjutant ombesörjde.

Vi fick order om att låsa in våra vapen för att sedan inkvartera oss i en barack för att duscha, snygga till oss, vårda våra kängor, för att tre timmar senare vara uppställda för visitation.
Jag somnade i en timme efter att ha snyggat till mig och min utrustning. 15:00 stod vi uppställda utanför baracken och Fanjunkaren visiterade oss grundligt, därefter marscherade vi iväg till en byggnad som hette Herrgården. En anrik gammal officersmäss där vi skulle få avnjuta en god middag och mingla. Det vi inte hade en aning om va att vi skulle bli befodrade, uppställning och delar av arméns musikkår infann sig. Högtidligt och en väldigt värdig ceremoni. Stolt som få tog jag emot min nya gradbeteckning och därefter avnjöt vi en mycket god middag.

Kaffe på maten och man mådde som en kung, i detta läget hade jag inte sovit mer än 2 1/2 timme på 39 timmar, men det bekom mig inte ett dugg just då. Jag somnade dock genast när jag la huvudet på kudden 19:00 och sov som en stock fram tills 04:00 på morgonen och kom på mig själv leta efter mitt vapen. Insåg att jag låg i en säng och somnade om igen.

Bilder tagna strax efter målgången och bilder från ceremonin samt en glad kadett med sin nya grad. Jag kände mig inte trött men bilden säger allt annat än att jag är pigg. Men enormt stolt.

Sist bilden visar vårt inoficiella förbandsmärke som vi stolt bar under strapatsen samt min nya gradbeteckning.

      
 
/ Kadett Färm

Dag 9
Dagen då vi skulle slå fienden och spränga deras granatkastare i luften. Som jag berättade igår så befann vi oss på understödsgrupperingen redan och blev bekämpade av knott hela natten. Förutom knotten så minns jag den fina morgonen som presenterade sig och jag och Kd Svensson insåg snabbt att det skulle bli oerhört varmt medan vi försökte äta en grönpåse till frukost utan att tugga i oss för många knott.

Anfallet utgjordes av en rensningsstyrka samt en bombstyrka och den redan nämnda understödsstyrkan. Medan huvudstyrkan framryckte till höger om oss i ett skogsparti öppnade vi eld mot fienden och gav huvudstyrkan ett understöd. Anfallsstyrkan tog snabbt terräng och vi fick eldförbud undertiden vi hade egen trupp framför oss som apterade sprängladdningar på granatkastarna, därefter drog styrkan sig tillbaka och då brakade det löst rejält. Mängder av fientliga mål dök upp i terrängen och kulsprutorna gick varma, jag själv kan inte minnas om jag någonsin har skjutit mer med min automatkarbin som denna gången. Massor av bly i luften och ett enormt stridslarm. Mitt i eldstriden detonerade sprängladdningarna och en rejäl smäll ruskade om oss. Målangivelser skreks ut och ammunition och skade rapporter rasslade in från kanterna i våran eldställning. Precis innan vi skulle göra vår förflyttning började en av våra att skrika som en besatt, ett befäl hade varit framme och dömt ut honom som skadad i benet och sjukvårdsgruppen fick snabbt mängder att göra. För en kort stund trodde jag att det va på riktigt då vår kamrat skrek som en besatt. Allt detta hände samtidigt som fientliga mål fortsatte att dyka upp. Vi fick understöd i vår utdragning och snart va hela plutonen på väg till vår UFA igen.

Anfallet bedömdes som lyckat och all fientlig verksamhet va nedkämpad. Nu återstod att transportera oss själva och den skadade tillbaka till Villngsbergslägret. Jag minns inte sträckan men uppskattar det till 1 mil. Jag och ksp skyttarna deltog inte i bärande av båren, men resterande del av plutonen gjorde en hjälte insats. Alla slet som besatta. Jag kämpade på med min fot och samtlig utrustning, plutonen lämnade en ryggsäcksgömma för att prioritera ett högre tempo för att hinna iväg med vår skadade kamrat, jag gjorde en bedömning att jag hade inte orkat gå tillbaka med min fot och tog därför packningen med mig, precis som Ksp skyttarna. Värmen va påtaglig och tempot rasande högt.

Vi tog oss till lägret på en mycket snabb tid och plutonen fick massor av beröm.

Vi gjorde patron ur och stridsmomentet va nu över.

Vi fick nu helt plötsligt riktig mat och kaffe till maten, befälen vaggade in oss i ett lugnare tempo, allt blev avslappnat och plutonen fick mängder av beröm. Truppen började genast spekulera om det faktiskt kunde vara så att det va slut på strapatsen, de rutinerade va tveksamma. En gedigen vård genomfördes och vi skulle göra särskildtillsyn på våra vapen, samt vårda våran gruppmateriel. För första gången sedan första dagen fick vi återse våran trosspackning.
När klockan blev 23:00 samlades ca hälften av oss och blev beordrade att följa med för att vårda fordon. Givetvis va det nu inte fallet, vi blev utkörda i skogen och ensamma utplacerade längs med en väg. Där skulle vi befinna oss fram tills det att vi blev hämtade, vi skulle bedriva spaning mot vägen och rapportera vad som hände. När klockan blev 00:00 hade jag varit vaken i 19 timmar, och mer skulle det bli och dessförinnan enbart sovit 1 1/2 timme. Den natten slogs jag återigen med knotten och någonstans förlikade jag mig med misären och bet ihopa.

Bild på Kd Ataman innan striden började. Samt bild på trötta kadetter efter den snabba marschen. Notera en extremt trött Kd Färm längst till höger som får hjälp av med tung packning.

   
/ Kadett Färm

Dag 8
Underrättelse rapporterna fortsatte att komma in under morgonen och vi skulle nu omgruppera till en UFA,(utgångspunkt för anfall) för att slå ut granatkastarna som vi hade lokaliserat. Vädret visade sig bli varmt, riktigt varmt. Den tillfälliga UFS:n packades ihopa och vi som va kvar fick nu packa på oss samtlig materiel. Återigen gällde det att röra sig dolt igenom terrängen, vi avverkade myrar, träsk och berg. En hemsk terräng för en skadad fot, värmen gjorde sitt och jag va nära att nå min gräns för vad jag trodde jag skulle klara av, men pannbenet växte allt starkare och jag vägrade att ge mig. Det fanns liksom inte läge för att be om hjälp heller, mina kamrater bar redan mer än mig och jag va fast besluten att bidra med det jag kunde och inte bli en belastning. Allt eftersom värmen ökade började fler än jag att få det tufft, en kadett drabbades av vätskebrist och det höll på att kärva till sig rejält, men kloka beslut av gruppchefen möjliggjorde att kadetten snabbt fick vård och kunde snabbt piggna till. När vi väl kom fram till UFA va jag helt genomblöt av svett, man skulle kunna tro att jag badat med kläderna på, det visade sig att vi hade tagit oss fram i 29 gradig värme i eländig terräng.
Plutonen va nu i stort sätt samlad och genomförde anfallsförberedelser inför den kommande dagens anfall. En spaningsgrupp återstod för bevakning på granatkastarna.
Det va kul att återse sin grupp och vi fick nu tillgång till mat och dryck. Vi fick information att morgondagens anfall skull ske skarpt och vi gjorde förberedelser inför skarpskjutning.

För en stund hade vi riktigt trevligt innan det gick ut order om att det hade bildats en understödsgrupp som skulle överta O-platsen över natten och på så vis vara utgångsgrupperad inför morgondagens anfall. Spaningsgruppen vi avlöste försökte förbereda oss på att det fanns gott om knott dit vi skulle. Så illa kunde det väl ändå inte va, men ack så fel vi hade.

Vi begav oss iväg knappt en dryg kilometer med två stycken ksp, mängder av ammunition och totalt en grupp på sex man. Natten kom att bli hemsk, jag lyckades sova 1,5 timme, knotten va vidriga. Jag själv har nog aldrig varit närmre att tappa förståndet, vad man än gjorde blev man ständigt biten och knotten letade sig in precis överallt. Nu va jag inte ensam om att få spel på knotten, hade man fått detta spektakel på film tror jag att man snabbt hade tagit oss för en samling personer som tappat förståndet.

När solen äntligen gick upp började knotten att ge med sig, men då va vi redan halvt uppätna.

Bilder från UFA, där 3:e grupp äntligen fick vara återsamlad om än för en kort stund.

Översta bilden: från vänster: Kd Svensson, Kd Färm, Kd Borup

Nedersta bilden: från vänster: Kd Jaanivald, Kd Svensson, Kd Mathiasen, Kd Färm, Kd Flygare, Kd Borup.
   
/ Kadett Färm

Dag 7
Det gjorde ont i mig när jag väckte de gruppmedlemmarna ur 3:e grupp som skulle bege sig ut på spaningsuppdrag, en kall och dimmig morgon mötte dem och känslan att vakna och krypa ur sin värmerock beskrevs som kallare än Älvdalen. Så småningom blev den kalla morgonen till ett strålande väder, värmen presenterade sig på allvar och vi som fanns kvar på ledningsplatsen gjorde vårt bästa för att hänga upp våra kamraters blöta kläder, då de hade lämnat delar av sin utrustning för att lättare kunna bedriva rörlig spaning. Resterande del av tiden turades vi om att sitta post och bistå Plutonchefen, samt serva spaningsgrupperna som kom tillbaka under dagen med varmt vatten så att de kunde få i sig mat innan de skulle bege sig ut på nya spaningsuppdrag. Framåt kvällen stod det klart att 3:e grupp hade lokaliserat de grupperade granatkastarna och samtliga spaningsgrupperna fick nu order on att gruppera på tre fasta o-platser (observationsplatser) i samma område som det upptäckta målet under den kommande natten.
Regnet tidigare under veckan och den plötsliga värmen presenterade nu en ny utmaning, en sanslös knott invasion tog nu sin fart. Inbitna norrlänningar med stor fjäll och skogsvana hade aldrig varit med om något liknande. Den natten satt jag post med skyddsmasken på, mängder av knott, men tro mig, det va bara början. Natten spenderades skedande med kadetter, varma dagar och kalla nätter. Min fot mådde bättre efter att fått vila samt fått en ny tejpning. Det visade sig vara oerhört viktigt inför vad som skulle ske nästa dag.

/ Kadett Färm